Dagarna går!

Ja ibland känns det som om tiden har vingar.
Jag förstår då rakt inte att tiden går så fort...veckorna bara rusar iväg tycker jag.
Tycker det var nyss det var jul och mys och så är det en månad sen!!!
Hinner inte riktigt med i tempot känner jag... :-/
Ja, det är väl som vanligt att man ska gilla läget men det skulle vara bra om saker och ting saktade ner sig liiiiite i alla fall. :-)

Helgen har varit och snart stundar ju en till helg framför en.
Det är härligt för helgerna tycker vi om.
I helgen som var så hade Jonathan en kompis hos sig som sov över och Alva hade också en kompis som sov över.
Det var väl inte riktigt tanken att båda skulle ha kompisar här men ibland blir det så och vi hade inte hjärta att säga nej till Alva när hon också bad att kompisen skulle sova över här.
Det är väl bara det att man vet ju att det brukar bli mer rörigt än vanligt men det är väl sånt man som förälder orkar just för sina barn. :-)
Men jag kan säga som så...det händer inte igen på lääääänge att båda har varsin kompis som sover över.
Hade dom kanske varsitt rum så hade det varit lättare men nu delar dom ju rum och det är bara ett tunnt tyg som skärmar av.
Och då Alva och Jonathan absolut aldrig kan hålla sams så blir läget lite väl högljutt och livligt.
Så det är INTE deras kompisar som sätter igång utan det är helt och hållet våra egna barn som är så duktiga på det.
Dom hade i alla roligt och det var ju huvudsaken! :-)
Här en bild på Alva och hennes kompis!



Ute så fortsätter det snö och det är fint men nu räcker det lite tycker jag.
Vill se barmark, gröna gräsytor och känna känslan av våren.
Men det kanske är lite för tidigt för det än.
Barnen har ju även ett sportlov framför sig och då kanske det är kul för dom med snö.
Dom stora barnen och maken är i alla fall less på detta snöande och även jag börjar så sakta hålla med dom.
Nu är det ju lovat ÄNNU mer snö till helgen...hmmm...
Här en bild på hur snön yr utanför vårt fönster!



I helgen var jag även in på Önska för att se om dom fått in några nya trä-bokstäver...har väntat på att dom ska få in A, L, O och G men det är hopplöst.
Dessa bokstäver är restade och verkar inte komma.
Men då får man vara lite uppfinningsrik och försöka finna på ord som då inte innehåller dom bosktäver som är slut.
Hade ju tänkt köpa A L V A till henne i julklapp men då både A och L är slut är det ju lite svårt. *ler*
Så nu fick hon istället bokstäverna S M I N K och dom har hon på smink-bordet i sitt rum.
Och till vardagsrummet blev det bokstäverna F I N R U M.
Det fungerar ju det med! :-)





Bordet där jag har ordet fin-rum, det bordet skulle målats vitt för länge sen men det är ett sånt där projekt som inte blivit av.
Jag har precis en bild i huvudet på hur det ska se ut.
Vitt och lite "shabby" och så ska jag skriva text på det.
Men när det blir vet jag inte ännu.
Måste hitta lusten och även tillfället att handla vit färg och en skriv-penna till ordet jag ska skriva.
Har även en vit bräda här hemma...eller nu skriver jag fel...bräda...men vit är den inte men ska bli vit.
Och den ska jag skriva också några rader på.
Måste försöka få ordning på mig så jag får detta gjort för jag tror det kan bli fint.

Jag har varit till kuratorn i tisdags, hon hjälper mig med det här med försäkringskassan och min ersättning.
Hon förstod inte heller brevet som jag fått från fk utan hon ringde dom direkt när jag var på plats.
Inte ens dom på fk kunde förklara brevet för dom förstod inte heller.
Ja, det är verkligen inte lätt då för en annan!
Nu skulle jag tydligen skicka in ytterligare en ansökan som sjukersättning och även ett nytt läkarintyg.
Kuratorn tyckte i telefonen att ska Helena skicka in igen och vänta ytterligare ett halvår eller vad vill ni egentligen.
Hon fick nog inte något bra svar på det heller, *ler*, men hon har nu hjälpt mig skriva i en ansökan igen och sen ska min läkare ta kontakt med fk och prata med dom om min arbetsförmåga.
Tyvärr har han just nu semester och kommer tillbaka om ca 2 veckor.
Men det händer i alla fall något.
Även om dom på fk inte verkar veta vad dom gör eller håller på med och någon handläggare på ärendet finns inte fast dom fick pappren från mig i september.
Läget känns lite tröstlöst vissa dagar och om man var frisk kanske man skulle orka med det bättre, men nu tar det enormt mycket på en och speciellt på det mentala planet.
Jag är sjuk och skulle behöva få hitta styrkan och kraften att bli frisk men med dagens nya regler så går inte det.
Man blir arg och ledsen och när jag tänker på andra som har det ännu värre så blir jag ännu mer ledsen.
Det är bra att dom som fuskar och även dom som fastnat i sjukersättningens nät kan bli upptäckta och även få hjälp då.
MEN man måste även få ha rätten att vara sjuk utan att jagas med blåslampa.
Och den rätten ser jag som borttagen tyvärr.
Man behöver ju hjälp och inte stjälp.
Sen t.ex dom tabletter jag äter...inatt fick jag en riktig tankeställare...vad är det man stoppar i sig egentligen?!?!?
Jag är väldigt skeptiskt till mediciner och gillar inte att äta för mycket men ibland känner man inte något val.
Jag har även ställts tidigare inför kravet att jag ska äta medicin eller bli utan ersättning.
Då tog jag tabletterna men ska man medicinera sig under hot?!?!?
Om jag följt den medicinering min tidigare läkare ordinerat mig skulle jag nu vara en tablett-missbrukare.
Hon har lyckats med det med andra som min sjukgymnast berättat om och sett vilket helvete dom haft att komma ur sitt missbruk.
Det som skrämde mig ordentligt i natt var hur jag reagerar om jag glömmer ta mina tabletter.
Jag har råkat ut för det en gång förut men då blev inte reaktionen lika tydlig som denna gång.
Igår kväll glömde jag mina tabletter, vaknade klockan 00.00 av PANIK i hela kroppen.
Det kändes som om någon gjorde "tusen-nålar" på mig överallt, jag hade drömt hemskt, hade mega-ångest, hjärtklappning och mådde hemskt.
Kom inte då på att jag missat ta tabletterna utan lyckades somna om.
Vaknade igen strax efter 1-tiden och då hade jag drömt en sån hemsk dröm.
Jag drömde att jag var i en lägenhet, det var mörkt och natt och jag såg inte något.
Helt plötsligt så märker jag att jag är inte ensam i lägenheten, det finns flera där.
Jag blir jagad av två män som har svarta rånarluvor på sig...
Jag hinner inte undan utan dom trycker ner mig i soffan, den ena lägger kniven mot min strupe och ska skära halsen av mig...
DÄR vaknar jag av att jag ligger och skriker i sömnen...
Har tok-värk i hela kroppen, ångest och jag är helt svettig.
DÅ, mitt i allt, kommer jag på...mina tabletter...jag glömde dom...
Går upp och tar dom och efter ca 2 timmar somnar jag igen...
När jag sen kommer upp i morse, barnen måste ju till skolan, så är jag helt slut.
Känner att jag INTE vill ta mediciner som påverkar en så här.
Jag blev verkligen jätterädd i natt. :-(
Så nu är min tanke att istället för som sjukvården vill att jag ska trappa upp på medicinen så tänker jag trappa ner på den.
Vill inte äta sån här skit.
Visst har dom hjälpt mig en hel del speciellt med den värk jag har på själva huden, ja det gör ont med minsta beröring vissa dagar.
MEN om jag ska få såna här biverkningar av den...då är det inte värt det.
Jag har ju tidigare försökt i omgångar att öka dosen för sjukvården har sagt så men då har det blivit såna här bakslag med ångest, hjärtklappning och mardrömmar.
Så jag tror inte jag svarar bra på den och varför ska jag då fortsätta?!?!?!
Ikväll tänker jag ta lite mindre dos och se hur jag reagerar, hoppas jag kan slippa allt för stora biverkningar men jag är beredd på det mesta.
Men mitt mål kommer vara att i slutänden inte äta dessa mer.
Var även till sjuk-gymnastiken igår och ska nu äntligen börja där.
Ska börja igen med bassäng-träning.
Inte vanlig vattengympa då för det är för "häftiga" rörelser utan det här är chi-gong men i varmt vatten.
Har provat det förut och det har varit jätteskönt har jag tyckt.
Sen ska jag även börja i en grupp där vi lär oss kropps-kännedom och avslappning.
Det är en dag i veckan och som tur är kan jag gå på båda sakerna efter varandra, för jag känner att gå iväg på grejer 2 ggr i veckan är mer än jag kommer klara av.
Bättre att sätta små mål först och sen se utifrån där vad man klarar av. :-)
Ja, det här vart långt om lite elände, men skönt att få skriva av sig en del.
Och blev det för tråkigt så hoppas jag ni scrollat förbi. ;-)

Nu ska jag kika lite på tv, sen ska jag försöka städa lite här.
Det är kaos...igår kväll var jag så trött så jag kände att jag orkar inte ta plocket även att jag vet hur trist det är att sen komma upp på morgonen till det.
Men jag fick sätta på mig skygglapparna så gick det någorlunda bra.
Men nu känner jag att ordning måste skapas...men först lite vila. :-)
En sak till, nu är jag inne på vecka 2 utan socker.
Åt en liten bit av en supergod kaka hos en väninna i måndags MEN det gick bra det med och jag är stolt över att jag inte fortsatte glufsa i mig.
Utan jag höll mig till den lilla biten och det kändes skönt efteråt.
Aldrig i hela mitt liv tidigare har jag testat att låta bli sockret och jag är glad och även förvånad över att jag lyckats så bra hittils.
Trodde jag inte riktigt om mig själv. :-)
Har redan märkt av en förbättring och det gör det hela ännu lättare att låta bli socker.
Magen blir inte lika uppsvullen varje kväll, min hjärtklappning är borta (om man bortser från den jag får av att inte ta min medicin), jag är inte lika "flåsig" längre när jag är ute och går och så visar vågen -2,5 kg också. :-)
Så det är en lite häftig känsla och suget har inte varit så hemskt som jag trott.
Första dagarna var värst men sen har det gått över förväntan.
Så det är kul! :-)

Nej nu lite vila och tv!

Sköt om er!

Kram Helena