Torsdag!

Vaknade imorse och kände mig lite mosig...men det är ju inte något ovanligt.
Det är ju så varmt och ha öppet balkong-dörren är det inte tal om då det oftast är sånt liv utanför.
Någon natt hade vi den öppen men oftast får man stänga.
Vi bor ju mitt i stan så därav.
Brukar fundera på att det alltid ska vara liv och festande...förstår inte riktigt hur alla orkar med...det är ju så mycket skönare att sova.
Beror väl aldrig på åldern eller något sånt. ;-)

Jag har inte skrivit något här om hur det gått med min kamp mot försäkringskassan.
Som jag trodde så fick jag ett avslag.
Dom vill ha mer underlag och jag skulle få komma på ett överlämningsmöte mellan försäkringskassa och arbetsförmedlingen.
Peppad går jag dit och tänker att nu så får jag väl i alla fall igång någon form av ersättning och kan börja arbetsträna eller något sånt.
Kom därifrån alldeles platt...ja, så kände jag mig.
Arbetsprövning kan inte påbörjas förens tidigast i augusti, det är semestertider och personal finns inte.
Och någon ersättning har jag inte rätt till...aktivitetsstöd som jag trodde jag kunde få var inte aktuellt för mig enl. arbetsförmedlingen och a-kassa kunde jag inte få.
Jag har såklart överklagat till försäkringskassan men det drar ju ut på tiden allt.
Och dessa arbetstester dom väntar på, dom har jag redan gjort men då allt dragit ut på tiden så har för lång tid passerat sen jag gjorde dom så jag måste göra om dom.
Känns jättejobbigt allting.
Och ingen ersättning...
Vad gör man...hur löser man allt...jag vet verkligen inte alls just nu.
Bara ge upp kan man ju så klart inte göra men hur tillgodoser man allas behov.
Och då menar jag dom vanligaste tänkbara behoven...som t.ex mat för dagen och även på sikt tak över huvudet.
Den här månaden var det hyran jag kunde betala in samt elen, allt annat ligger vi efter med.
Barnen frågar varje dag efter saker dom vill ha och man får säga att det går inte just nu.
Och då är det inga orimliga saker dom frågar efter utan t.ex en glass en varm sommardag.
Önskar så att det ekonomiska läget kunde se annorlunda ut, pengar betyder inte allt men dom betyder mycket när dom inte finns.
Man känner sig på något vis som en andra klassens människa...att man står utanför det vanliga samhället.
Och det är just barnen som man känner så för...man vill kunna köpa den där glassen, eller den där klänningen som "alla andra" flickor har...eller "bara" ett nagellack snälla mamma...eller "bara" en studsboll från leksaksaffären...
Jag menar inte att leva ett liv i lyx eller överflöd utan ett vanligt liv...där man varje månad har inkomster som täcker det vanligaste.
Mycket tankar och funderingar och ständig oro gör att man även inte kan sova speciellt bra.
Och fokusera på att bli frisk känns långt borta när den mesta av ens energi går åt till att försöka överleva, verkligen bokstavligt överleva.
Jag skriver inte det här som avsikt att klaga eller "tycka-synd-om-mig" utan det är så här verkligheten ser ut just nu och jag vet att man inte är ensam om detta.
Så många fler familjer som liksom en annan kämpar på varje dag för att få allt att gå ihop.
Ja...en dag kanske...då kanske vi har två inkomster tillbaka igen och då kanske man får tillbaka lite av sin egen självkänsla...att man duger...för som det känns just nu så duger man inte.
Inte så som jag önskar jag kunde duga och ge barnen det dom behöver.
Jag vet...barnen älskar en ändå...men man vill kunna ge dom ett lite lättare levande.
Ni som har dåligt om pengar, ni förstår säkert vad jag skriver om.
Ni som har pengar har säkert svårare att förstå eller ens sätta sig i den situation man själv sitter i men som jag brukar säga...man vet aldrig förens man varit där.
Och det har jag full respekt för.
Samma med min sjukdom och min värk...många gånger känner man sig missförstådd...som om folk tycker man är lat och bekväm och jag vet inte allt...man måste försvara sig.
Och det känner jag att jag ska försöka sluta med...jag kan förklara mig och förstår inte omgivningen så låter jag det vara.
Min sjukdom och värk syns inte men ont har jag och svårt att göra mycket saker.
Bara en sån sak som att skiva osten...något så enkelt...gör så förtvivlat ont.
Min mormor hade ledgångs-reumatism...när jag var yngre så förstod jag aldrig hennes värk och jag förstod inte heller hennes ilska när man vänligt undrade om hon ville ha hjälp och man fick ett arg "Jag kan det här själv" till svar.
Nu förstår jag henne...man vill ju klara sig själv och huvudet säger en sak och så sätter sig kroppen på tvären.
Om jag fick välja och bestämma så skulle ingen få bli sjuk...inte ha ont...och alla skulle må bra.
För hälsa är ändå världens största lycka...det blir man väl medveten om så snart man har o-hälsa.
Ja...det här blev långt svammel...tur ni kan scrolla er igenom. :D

Ja, gårdagen...jag skrev ju att jag inte hunnit med disk och dammsugning...och att det nog skulle finnas kvar till mig senare.
Faktiskt så försvann ett annars mycket trist moment...nämligen att plocka in i diskmaskinen.
Det var Alex´s snälla flickvän Hully som fixade med den när dom gjorde frukost.
Sånt ger många guldstjärnor i kanten. :-)
Så för återstod lite plock och dammsugning och det tog inte så lång tid.
Dammsög inte alla rum men dom mest akuta.
Och även toaletterna vart städade.
Skönt när det är gjort det där med städningen.

Senare på eftermiddagen när maken slutat jobbet så åkte vi ut till Nossen och badade.
Det blev dock bara ett bad igår för jag tyckte det var lite småkyligt där ett tag.
Vill ju gärna ha så där 28 grader och molnfritt och gärna inte någon vind, kanske en svag bris ibland.
Är ju så frusen jämt av mig.
Vi hade tagit med mat och åt därute, och till efterrätt hade vi färska jordgubbar.
Mums! :-)~

Alva är i Blekinge som jag skrev igår och Jonathan är hemma.
Han var iväg till kollot men fick åka hem då han kräkts.
MEN han är inte magsjuk utan det är migrän.
Så när han kom hem var han pigg igen...åt chips med dip och sen har han även fått en portion pasta med köttfärssås.
Så det är full fart igen. :-)
Just nu håller han på och städar sitt rum som han så klart inte blev klar med igår...faktiskt såg det ännu värre ut när han börjat städa...men jag hoppas han blir någorlunda klar idag så jag inte får ett psyk-bryt eller något sånt. ;-)

Nej...nu ska jag sätta mig ute på balkongen och läsa Blodsbröder.

Hoppas solen lyser hos er med! :-)

Kram