Ja...var börjar man...

skriva när man inte skrivit på över en månad.
Jag kände att all ork och tid bara försvann.
Just nu hoppas jag mest på att det hjul som snurrar alldeles för fort ska sakta ner lite och att man ska återhämta sig.
När man är sjuk så klarar man inte av så mycket som man önskar.
Jag har märkt att min kropp klarar av väldigt lite för att det ska "bli för mycket".
Ja, egentligen räcker det med att två personer pratar samtidigt med mig så blir det snurr i hjärnan.
Önskar så att det inte var på detta viset men nu är det så och man får acceptera situationen, men det är inte lätt alla gånger och det tar sån tid att återhämta sig från även små saker.
Att det inte blev skrivet här under så lång tid var just flera olika saker som påverkade.
Saker lite mer än den "vanliga" vardagen.
Äldsta sonen kom på besök, jättetrevligt men även lite mer eller hur jag ska säga.
Alla barnen är uppskruvade och jätteivriga för storebror kommer hem och ljudnivån är hög och stressfaktorn likaså.
Sen så hade ju barnen påsklov också och det blir mycket mer att göra än när man hinner återhämta sig lite då dom är i skolan.
Även om jag älskar en sak med loven och det är att inte klockan ringer på morgonen. *ler*
Sen söndagen, sista dagen på påsklovet, så ska jag, min mamma, Jonathan och Teddy gå på tipspromenad.
Vi kommer inte ens fram till dit vi ska anmäla oss innan Jonathan cyklar omkull.
Vet ännu inte hur det gick till egentligen, för det fanns inget gupp...inget han cyklade emot...eller något sånt där, inte ens fart hade han.
Helt plötsligt låg han bara där på marken och skrek rakt ut.
Han hade hjälm men den hade flygit bakåt så han hade slagit i huvudet och började få en ordentlig bula, hans ena ben och båda armarna skakade något förskräckligt.
Man vet liksom inte vad man ska göra. :-(
Inte bor vi i närheten av något sjukhus heller (bara en vårdcentral som inte finns tillgängligt helger direkt för såna här skador).
Så vi fick ringa 112 och ambulansen kom.
Bara att åka iväg till Västervik sjukhus.
Där blev vi kvar till nästa dag, han hade en del blåmärken, bula i huvudet och en hjärnskakning.
Sen när man vet att allt ändå gått bra så kommer ju ändå alla dom här "tänk om" tankarna.
Hela kroppen var slut både psykiskt och fysiskt på en samt att övernatta på sjukhuset var ingen höjdare.
Jag verkligen avskyr sjukhus och med min kropp och värk att inte få sova och sängarna...dom är hemska...det var en mardröm.
Sen hann det gå någon dag så blev jag själv dålig...kände mig febrig och jättekonstig.
Vaknade en morgon och hela vänster öga var knallrött, värkte något hemskt och rann massor av gult var.
Ringde vårdcentralen och fick komma in.
Det här var en fredag och tyvärr har inte dom någon ögondoktor där fredagar...p.g.a att maken var sjuk så kunde jag inte heller ta mig till Västervik just den dagen även om det kanske behövts.
Jag har inte körkort och sätta sig på en buss som jag mådde då var inte direkt lockande.
Så jag fick en tid till Västerviks sjukhus och ögonmottagningen på lördagen.
Fick komma dit och då hade jag något så konstigt som en senhinne-inflammation i ögat.
Har inte hört talas om det men det är inte något jag önskar någon.
Det hänger tydligen ihop med den sjukdomen jag i övrigt har och det kändes verkligen trist.
För det gjorde så ont och jag såg inte något på ögat och var extremt ljuskänslig. :-(
Läkaren sa det att även om man kan tycka att det bara är ett öga så påverkar sånt här hela kroppen och man blir helt slut.
Ja, så var det ju med.
Det här kunde sitta i 3-4 veckor trots medicin så det har varit tufft.
Det är först nu som jag kunnat börja dra upp persiennerna inne, här har varit rätt mörkt ett tag om jag säger som så.
Har känt mig helt handlingsförlamad av detta öga, det har satt ner mig så mycket. :-(
Ja, sen bara 2 veckor efter Jonathans första olycka och en vecka efter mitt öga...då får jag samtalet jag inte vill ha.
Det är från ambulansen...Jonathan igen...jag blev helt kall i magen och kände som jag bara ville sjunka ihop...inte igen. :-(
Och denna gång hade jag inte ens varit med...och inte sett något av vad som hänt...trodde det var en cykelolycka igen men fick sen mer förklarat för mig.
Han hade blivit påkörd!!!
Som tur var på en parkering och i sakta fart så allt hade gått bra ändå om man ser till hur det kunnat gå.
Barn är mjuka och bilar är hårda.
Han klarade sig med blåmärken och en näsfraktur.
Den här gången behövde vi inte vara kvar på akuten, dom ville väl det först men dom märkte hur vi ville hem...jag vek mig inte en millimeter...inte en natt till på sjukhus.
Så med löfte om att jag skulle kolla honom under natten och efter röntgen fick vi åka hem.
Då blev det bussen hem på kvällen för vi hade ingen skjuts (maken var borta på jobb).
Kan säga som så att denna olycka kändes mycket värre än den första för tänk om bilen inte hunnit stanna...om den verkligen rullat över honom istället...då hade utgången varit helt en annan.
Man blir så rädd och känner sig så liten... :-(
Jonathan har faktiskt tagit det hela väldigt bra och redan dagen efter ville han gå till skolan men jag sa att han får vara hemma en dag i alla fall.
Sen så har han varit i skolan.
Och då med en jättesvullen näsa och helt blå under ögonen, men han ville så gärna gå.
Det enda jag märkt efter den sista olyckan är att han har enorm respekt för bilar.
Det har han inte visat förut.
Nu rycker han till när det kommer bilar i högre hastighet och han kan stå länge vid övergångsstället utan att bara rusa ut och snabba sig så väntar han läääääääänge.
Fast det är ju ändå bra men jobbigt på det sättet det blev för honom att det blev så.
I fredags var vi även tillbaka till Västervik för att se om dom behövde lägga näsan rätt men som tur var så behövdes det inte.
Den är lite intryckt på ena sidan, ca 3,1 mm men det är ett ganska tufft ingrepp så läkaren avstod från att göra något.
Vilket jag och Jonathan inte emotsatte oss, skulle det bli problem framöver så hör vi ju av oss.
Det blev frukost på mc donalds och vädret var jättevackert så Västervik visade oss verkligen sin finaste sida.

Ja, det här var lite om varför jag inte skrivit på länge...hoppas ni förstår.
Det tar tid att komma ikapp både psykiskt och fysiskt.
Och är man sjuk ändå i sig och kroppen inte orkar så mycket, då blir det ännu tuffare.

Har en del bilder som jag tagit och dom tänkte jag att jag lägger upp i ett separat inlägg, kommer om en stund. :-)

Skriver lite mer "vanligt" en annan dag för nu har orken tagit slut igen...ska försöka ta hand om lite tvätt här.
Hemmet har också kommit efter när man varit dålig...men nu är det i alla fall någorlunda städat, fick ett litet ryck i förrgår och idag så en bit på vägen har jag kommit. :-)

Sköt om er!
Och jag önskar er alla en härlig helg!

Kram