Sommaren kom och sommaren gick, hade tänkt att jag skulle skriva här när barnen börjat skolan åter efter sommarlovet och min äldsta son hade åkt tillbaka till Gotland. MEN så stannade tiden upp för en stund och tanken på att skriva något här fanns inte ens.
Den 24 augusti så hände något som för alltid förändrat ens liv.
Min äldsta sons bästa och enda riktiga vän dog i en bilolycka, endast 18 år gammal...
Sånt ska inte få hända!
Nu är det över en månad sen det hände och fortfarande kan man inte riktigt förstå eller ta in verkligheten att hon faktiskt är död.
Hon kommer aldrig mer tillbaka...hon kommer inte ringa eller skicka sms till Kevin...hon kommer inte stå utanför och ringa på dörren för att dom ska ses...hon finns inte längre.
Och just den biten är så overklig och hemsk att min hjärna inte kan ta in det ordentligt.
Jag har försökt men jag tror jag får ge det mer tid.
Även min näst äldsta son sa att när ska man förstå att det här är på riktigt.
Finaste Camilla, varför just du?!?!?!?!?
(Klicka gärna på bilden, en minnesvideo en av hennes vänner gjort till henne)
På hennes 19-årsdag den 13 september var det begravning.
En fin begravning om man nu kan säga så...för det hela kändes ändå så fel...det var en jobbig dag.
Mycket fin musik spelades, bl.a Beyonce "Best thing I never had", Christina Augilera "Bound to you", Britney Spears "Everytime", Twilight "The river flows in you" och han som höll i begravningen beskrev Camilla så bra, precis som hon var. När han berättade om sånt som hon och hennes bästa vän Kevin (min son) gjort så brast allt. Man vet ju att nu kommer dom aldrig mer kunna göra något... :-(
Så svårt också att se sina barn så ledsna, sånt skär i mammahjärtat ♥
Något som ändå var vackert var att när begravningsscermonin började så flög det in en fjäril i kapellet...den var med under hela akten.
Det kändes verkligen som om det faktiskt var ett tecken och det betydde något.
Att det finns något efter att vi dör.
Skriver mer sen lite senare, bara att skriva dom här raderna gjorde ont i själen.
Ska försöka uppdatera lite mer här när tid och ork finns.
Kram
7 kommentarer:
Kram vännen <3 sitter här och gråter när jag läser vad du skriver. Jag undrar verkligen hur hennes föräldrar orkar. / Ulrika
Kära vän! Det finns inte ord att skriva. Ta hand om dig och dina kära!
<3
Usch så tragiskt! :o(
Många kramar till er!
Så sorligt...
*kramar om*
Helena, jag har funderat en del på hur du har det! Förstår detta är en jättejobbig upplevelse för din son, och dig som mamma. Unga människor som går bort plötsligt är ju alltid tragiskt. Och ändå händer det hela tiden! Olyckor, hemska saker som man bara inte vill veta men som ändå händer. Hur man nu ska skydda sina unga från allt... Jag har tänkt det så många ggr när jag vet att min egna dotter sitter och kör 7-filiga vägar i USA i galen trafik, och jag inte kan göra ett skit åt det, men när hon kommer hem kommer jag ligga sömnlös när hon ska köra fjantvägen från stan och hem när de är vinter.... Fortsätt leva min vän, kämpa med din son att gå vidare och behåll alla goda minnen för evigt i hjärtat, men låt det inte kväva livet som pågår. KRAM Milla
Usch va jobbigt Helena!! Blir ledsen bara när jag läser här även om jag inte kände henne men det är Så tragiskt när unga människor som precis börjat sitt liv går bort.
KramMAlin
Kan fortfarande inte förstå det.. :( Jag saknar henne mer än ord kan beskriva, så fort jag börjar tänka på det tappar jag andan och tårarna vill inte sluta rinna.. :(
Skicka en kommentar