Fredag...

...och jag gör bara en liten uppdatering...torsdageftermiddagen/kvällen blev inte riktigt som planerat.
Istället för en Willys-handling i Hultsfred blev det telefonsamtal, blåljus, ambulans och sjukhus. :-(
Jag fick ett samtal på min mobil men det var maken som svarade...det hade hänt en olycka med Alva och Jonathan.
Här i närheten av där vi bor så det var gångavstånd.
Men ni ska veta att det var en LÅÅÅÅÅÅNG gångväg när man inte vet vad som hänt eller vad som väntar...det var en iskall känsla i en och man var så rädd.
På vägen hann man måla upp massor av hemska bilder. :-(
När jag närmade mig olycksplatsen så såg jag ambulansen och att ett barn stod upp med vuxna bredvid sig...såg inte om det var Alva eller Jonathan.
Lite närmare såg jag att det var Jonathan...men då blev jag riktigt rädd...Alva...
När jag kom fram så såg jag Alva ligga på en bår med ambulanspersonalen och mina första ord var: "Lever hon".
Gud så rädd man var... :-(
Maken var framme före mig för han kunde springa han vilket jag inte klarade av.
Jag visste ju inte vad som hänt...trodde först dom blivit överkörda men så var det inte utan dom hade cyklat omkull med cykeln...
Ingen mindes först vad som hänt heller...Alva hade varit avsvimmad...så det var lite frågetecken först.
Men vi fick information från personal som var på platsen, läs att maken fick information, själv så satt jag bara vid Alva som var värst skadad och maken satte sig ner med Jonathan.
Både hon och Jonathan hade hjälm men tyvärr hade Alvas hjälm åkt av. :-(
Har nu förstått hur det hela gått till...dom var på hemväg men vid Kampbacken här i Vimmerby (ni som bor här vet hur brant den backen är) hade dom fått för sig att Alva ville testa att skjutsa Jonathan nerför backen...så det var en himla fart det blev...
Alva tappade kontrollen över cykeln och så gick det som det gick...dom flög över styret och landade i asfalten.
Tack vare helt underbara medmänniskor så fick dom snabbt hjälp.
En tjej i huset mitt emot på andra sidan gatan hade sett vad som hänt och direkt sprungit ut. Och sen hade det kommit flera folk och hjälpt till och ringt 112.
Känns varmt i hjärtat när jag tänker på att dom inte behövde ligga där ledsna och rädda utan hjälp.
Alva åkte med mig i ena ambulansen och Jonathan åkte själv i den andra ambulansen och maken åkte efter med bilen.
Stackars honom visste ju inte alls hur det var med dom under tiden dom var i ambulanserna.
Jag satt med Alva och kände mig så rädd för hon var så slö samt mindes inte något och så var hon iskall om händer och fötter...precis kritvit. Och så allt blod. :-(
Vi kom in på akuten och där kollade dom direkt hur allt var och sen blev det röntgen av båda.
Och sen så när man förstod att det inte var blödningar i hjärnan, förlamningar och sånt där otäckt man varit så rädd för...då började spänningarna inom en släppa lite.
Tog lite bilder så ni får se...lite otäckt så ni som är känsliga får blunda...ok.

Alva...lilla gumman...



Jonathan...lilla vännen...



Alva efter att dom tvättat henne...det tog mest i ansiktet på henne...



Jonathan efter att dom tvättat honom...han fick en spricka i läppen och skrubbsår och klarade sig lite bättre...men ändå... :-(



Båda har fått hjärnskakning och så är det blåmärken och skrubbsår...och Alva har lösa tänder och en trasig tand.
Vi fick ligga kvar på Västerviks sjukhus över natten så dom var under observation.
Här två kort jag tog på dom idag strax innan vi skulle få åka hem.

Jonathan...som ni ser vid ganska gott mod. :-)



Alva...så ledsen liten gumma... :-( Hon vill inte gå till skolan på måndag säger hon och jag förstår henne.



Ja...nu kommer alla "tänk-om-tankar"...såna som är jobbiga men måste bearbetas.
Man är ju ändå så lycklig och tacksam över att dom lever och sitter här tillsammans med oss igen.
Något märkligt var att jag vid den tiden då olyckan hände faktiskt kände en konstig känsla inom mig...blev precis så där kall inombords och tänkte "Något har hänt" men jag kunde inte känna vem utan funderade om det var Alex för han var i Västervik med kompisar och man vet ju aldrig...
Nu var det inte Alex utan Alva och Jonathan men jag KÄNDE att något var fel.

Ta nu hand om er...livet är skört så skört och man vet aldrig vad som väntar nästa minut.

Stora fredagskramar till er alla!

Helena